kärlek

 nu följer mina vänners känslor inför kärlek och hur det känns en kväll som denna:

1. att vara kär är som att se genom allt genom en hinna. en hinna utav osäkerhet och tvivel. jag vill ju så gärna att han ska tycka om mig.
det är så lätt att tro att allt är bra. det är så lätt att tro att saker kommer att ordna sig. men framförallt är det lätt att intala sig att saker är som de ska.
men om det inte är det då? vad gör jag då?
för jag vill ju så gärna att han ska känna samma kval som jag. att han ska sitta en kväll, stirra som en enstöring på sin datorskärm och torka sina ögon torra från tårar.
att vara kär är bara värt något när man vet att den andra är det också. och jag vill så gärna att han är kär i mig. vad skulle jag inte göra för att han var kär i mig.
snälla ta min hand och bara låt mig veta. den här dansen är för mycket för mig.
att vara kär är för mycket för mig. men jag vill ändå så gärna ha en smula, en ton, en mening från dig. var kär i mig. bli kär i mig. snälla.

2. att vara kär är att vara villig att utplåna allt man är bara för att få vara del av någon annans tankar. att vilja formas om efter dennes ideal. när man inte kan det, då känner man ensamhetens klo som en kniv i de inre organen. allt annat är ovidkommande.

3. att vara kär är att ligga på ett trägolv och uppfyllas av rött blod och rött vin och känna hur kroppen smärtas och hur böcker faller tätt inpå en och hur dikter tränger innanför huden och hur fotografier får ögonen att explodera och att ett vanligt vitt innertak snurrar av tanken på en eller två eller flera människor
kan man vara kär i flera människor? kan jag älska dig och samtidigt älska henne? och honom? kan jag kyssa dig på munnen och kyssa dig på nyckelbenen och kyssa dig på ögonlocken och kyssa dig på ringfingret? kan jag tro att jag älskar musik och samtidigt att jag älskar dina ögonfransar?

4. kärleken kommer jag aldrig att få uppleva. jag bara vet. den gula ballongen mot den klarblå himlen passar inte mig. det kommer aldrig passa mig, hur jag än förändras. det färgsprakande finns bara i min fantasi, inte i min verklighet. verkligen finns bara i historierna, inte i mig. kärleken kommer jag aldrig att få känna. den starkaste känslan i min fantasi kommer jag aldrig att få känna.

5. kan inte skriva om kärlek just denna natt, eller någon annan natt
jag är full utav tomhet och har mist kontakten med mina känslor
jag har blivit likgiltig som människa
jag frågar mig: hur kan det kännas så mycket att inte känna?

6. jo, jag kanske tror på kärleken i sin konkreta form. men jag tror inte på tvåsamheten.
att två människor villkorslöst ska älska varandra existerar inte i min verklighet. därför kan jag inte glädjas åt lycka hos de som påstår sig älska varandra, för någonstans känner jag: det är inte sant. det är endast en förhoppning.
kanske är jag avundsjuk, kanske känner jag såhär för att jag aldrig har upplevt det själv, kanske vill jag kanske kanske kanske kanske kanske. jag vet inte. hjälp mig.