nu ska jag spela för det är det enda sättet för mig

sjuttonde december är bara grå: även mitt rum upplyst i gult skälver av stillhet

när jag ser mig själv gå, när jag iakttar mina skor som trampar framåt på asfalten som blänker av froststjärnor, då slås jag ibland av mig själv, eller det jag tänker på 

typ igår tänkte jag att människor längtar så mycket och deras längtan är så stor att den blir liten och onödig att skriva eller tala om

fastän det hände

pigg och glad = trött och ledsen

vad jag inte visste

när jag går av och jag vet att jag själv, jag är en omärkbar passagerare som alla andra, darrar jag som jag gjort i en timme, fast ännu mer, jag skakar lite på rullbandet upp

idag eller igår

en kort romantisering av mitt studentliv: går upp när det fortfarande är mörkt, har tid till kaffe, struntar i frukostdisken, blir lite sen, går fort till bussen, skramlar på bussen (läser), övar, äter lunch, övar, dricker kaffe, övar, åker hem (går på konsert), kokar potatis, onanerar (kokar potatis), läser, lyssnar på P2 live, läser rytmer (har mjuka kläder), stryker på strawberry-läpsyl, somnar.

här är

här är minimal aktivitet

mer aktivitet i mig
fast jag verkar lugn utåt
det sorlar, jag är ett kafé, varmt, kvalmigt, sjuder av socker och kaffe
en sak som är skön att veta: jag har ett tag, ett fast grepp
jag klarar mig

polyrytmik

den här musiken gör mig slumrig

oboe, polyrytmik, oväntade upplösningar

jag ser mig själv på en stock i höstskog

alkohol/whiskey-Henry/blixtrande kärlek i mitt bröst

solen smeker min panna och mina ögonbryn, den är som en utspärrad, svälld fjäder

fjädervippa

vill damma av mitt livlösa ansikte

göra det sommarbränt

om du vill kan jag kyssa dig till döds

eller trösta dig till liv

vill bara

jag tumlar runt i duggregnet, klockan är fem i halv nio, jag vill bara känna din mjuka lena varma hud, magen och axlarna, och stryka mig mot håret, det guldiga tjocka.

när jag kommer ut är det rent och svalt i luften, halvsvart och ogenomskinligt, som att få ett svalt vatten kastat över sig: huvudet hårdnar ihop

nu är det varmt och jag har nästan lite tid att skriva!
jag vill skriva om vad skönt det är när knoppar brister och en inte behöver frysa no more

björkarna blir lite mer gröna varje dag, gräset blir högre, svetten fuktar nacken när jag gasar hem, himlen blir blåare och pressar sig nedåt
om sommaren är himlen extra närvarande och den blå färgen dyker nedåt för att göra sig påmind, förutom när den möter havet vid horisonten, då kan den slappna av och bara segla ovanpå

oistrakh

jag lyssnar på Sibelius fiolkonsert i en gemusal
jag har kommit in
bara det kunde bli lite varmt och
att jag fick mer tid att skriva

märz

jag är ledig hela tiden nästan. har saker att göra och sånt att inte göra. slappna av. 

fast inte riktigt än kan jag göra vad jag vill.

imorgon har jag lust att arbeta hårt på förmiddagen. fotografera. det är ju roligt! äta en välförtjänt lunch. arbeta lite till. se en lång film och dricka flera små koppar kaffe. eller en stor kopp te. 

nu ska jag söka ett stipendie igen och läsa. vad ska jag välja att läsa?

lejonet är symbolen för hennes företag

slut på lov slut på friden slut på vintern! jag har blåa spruckna jeans, randig polarn&pyret-tröja och brun skjorta med dragkedja. det är →idag← jag borde skriva något vettigt, men, varför känner jag egentligen så! bättre att plöja lilla smycket och vänta på laxen istället.

på mitt skrivbord ligger: plånbok, metronom, tub med helosan, trafikens grunder, datorladdareiphoneladdare, under det rosa täcket, menskopp, pennskrin, nycklar, svart hårband, bioprogram på cnema, broschyr för kmh och musikhögskolan i malmö, en svart kalender, en svart anteckningsbok, reseguide till prag, armbandsur.

slut på friden

nattglim, kattfot, baldersbrå / trängs bland syra och violer / i en glänta mitt uppå

i det här muntra rummet kan inget hemskt hända. allt porlar på ett lustigt sätt, sockerpärlor rinner ur glupska gap och samtalen tar inga obehagliga vändningar. jag är ensam och kan lyssna åt vilket håll jag vill. min kopp kaffe är tryggheten. semlorna står på rad, prydliga, välkammade, som konditoriets äkta barn med stora gräddiga munnar som ler.

så får lördagen vara

jag skalar min röda frukostapelsin häftigt med darrade morgonhänder, så den blöder
jag vaknade till ett vinterlandskap, mitt rum klätt i vitt, jag i förmiddagskläder. det är nu lördagsstämningen råder som allra bäst!
den smeker över min smutsiga hud som ljusa fjädrar: kalla men mjuka.
på radion går aeternam habeas requiem
så får lördagen bli

det har du rätt i

ett schackparti, en strategi?

imorgon är det min namnsdag.

jag läser om kärlek i Europa och längtar bort från detta solkiga rum, denna tomma stad, fastän jag är livrädd (egentligen) och inte vet vad jag ska ta mig till när jag efter studenten plötsligt blir ensam med mig själv i ett tomt litet rum.

för dig

utsikt:

julgransljus, Mendelssohn utan ord som sitter vid flygeln, och över bokhyllan: gotland som skimrar och längtar efter mig. tavlorna hänger både snett och rakt och ur kronorna i taket väller ett dammigt gult sken.

insikt:

tänker jag med ord eller med känslor? är jag gladlynt eller nedstämd? åååaeeehh egentligen passar det mig inte längre att skriva på det här sättet, att tvinga in mig själv i den paradoxala fria skrivstilen och pressa ur ord efter ord som klingar vackert eller vulgärt, nej, det som vore mest effektivt och slagkraftigt vore att skriva torrt och grått och trist med korta ord och mycket mellanrum. det vore en bra kontrast till min egentliga sikt inåt, den som jag inte gärna vill häva ur mig här, den som glöder så förunderligt och spirar och blommar och bara riktar sig åt ett håll.