det var dina tårar som föll

mina sitter stelnade i mina ögon / du som ett krackelerat ägg / väller ut på asfalten / alla springer därifrån / jag säger: jaha / men står kvar / som att jag trodde att något någonsin skulle hända

jag kan inte låta bli

jag låter aldrig bli
tillvaron är dränkt i en tioprocentig blandning av hetta, blåsiga mornar, svett, kvalmiga kvällar, längtan och sömnlöshet
plötsligt känner jag mig inte bekväm någonstans inte ens i mitt eget rum för överallt finns en underton av felaktighet
men
jag har rakat benen igen, det kanske är så, det kanske är det
och så fort den här veckans sju omöjliga obligatoriska dagar är över släpper allt
allt släpper, faller, kläderna spricker och jag blir sommarfri och superbrun och fräsch på en sekund
och behöver inte göra någonting