när jag kommer ut är det rent och svalt i luften, halvsvart och ogenomskinligt, som att få ett svalt vatten kastat över sig: huvudet hårdnar ihop

nu är det varmt och jag har nästan lite tid att skriva!
jag vill skriva om vad skönt det är när knoppar brister och en inte behöver frysa no more

björkarna blir lite mer gröna varje dag, gräset blir högre, svetten fuktar nacken när jag gasar hem, himlen blir blåare och pressar sig nedåt
om sommaren är himlen extra närvarande och den blå färgen dyker nedåt för att göra sig påmind, förutom när den möter havet vid horisonten, då kan den slappna av och bara segla ovanpå

oistrakh

jag lyssnar på Sibelius fiolkonsert i en gemusal
jag har kommit in
bara det kunde bli lite varmt och
att jag fick mer tid att skriva

märz

jag är ledig hela tiden nästan. har saker att göra och sånt att inte göra. slappna av. 

fast inte riktigt än kan jag göra vad jag vill.

imorgon har jag lust att arbeta hårt på förmiddagen. fotografera. det är ju roligt! äta en välförtjänt lunch. arbeta lite till. se en lång film och dricka flera små koppar kaffe. eller en stor kopp te. 

nu ska jag söka ett stipendie igen och läsa. vad ska jag välja att läsa?

lejonet är symbolen för hennes företag

slut på lov slut på friden slut på vintern! jag har blåa spruckna jeans, randig polarn&pyret-tröja och brun skjorta med dragkedja. det är →idag← jag borde skriva något vettigt, men, varför känner jag egentligen så! bättre att plöja lilla smycket och vänta på laxen istället.

på mitt skrivbord ligger: plånbok, metronom, tub med helosan, trafikens grunder, datorladdareiphoneladdare, under det rosa täcket, menskopp, pennskrin, nycklar, svart hårband, bioprogram på cnema, broschyr för kmh och musikhögskolan i malmö, en svart kalender, en svart anteckningsbok, reseguide till prag, armbandsur.

slut på friden

nattglim, kattfot, baldersbrå / trängs bland syra och violer / i en glänta mitt uppå

i det här muntra rummet kan inget hemskt hända. allt porlar på ett lustigt sätt, sockerpärlor rinner ur glupska gap och samtalen tar inga obehagliga vändningar. jag är ensam och kan lyssna åt vilket håll jag vill. min kopp kaffe är tryggheten. semlorna står på rad, prydliga, välkammade, som konditoriets äkta barn med stora gräddiga munnar som ler.

så får lördagen vara

jag skalar min röda frukostapelsin häftigt med darrade morgonhänder, så den blöder
jag vaknade till ett vinterlandskap, mitt rum klätt i vitt, jag i förmiddagskläder. det är nu lördagsstämningen råder som allra bäst!
den smeker över min smutsiga hud som ljusa fjädrar: kalla men mjuka.
på radion går aeternam habeas requiem
så får lördagen bli

det har du rätt i

ett schackparti, en strategi?

imorgon är det min namnsdag.

jag läser om kärlek i Europa och längtar bort från detta solkiga rum, denna tomma stad, fastän jag är livrädd (egentligen) och inte vet vad jag ska ta mig till när jag efter studenten plötsligt blir ensam med mig själv i ett tomt litet rum.

för dig

utsikt:

julgransljus, Mendelssohn utan ord som sitter vid flygeln, och över bokhyllan: gotland som skimrar och längtar efter mig. tavlorna hänger både snett och rakt och ur kronorna i taket väller ett dammigt gult sken.

insikt:

tänker jag med ord eller med känslor? är jag gladlynt eller nedstämd? åååaeeehh egentligen passar det mig inte längre att skriva på det här sättet, att tvinga in mig själv i den paradoxala fria skrivstilen och pressa ur ord efter ord som klingar vackert eller vulgärt, nej, det som vore mest effektivt och slagkraftigt vore att skriva torrt och grått och trist med korta ord och mycket mellanrum. det vore en bra kontrast till min egentliga sikt inåt, den som jag inte gärna vill häva ur mig här, den som glöder så förunderligt och spirar och blommar och bara riktar sig åt ett håll.

tre från v 44

mina händer är kalla men ändå är jag solen. om jag ville kunde jag med största sannolikhet sluta frysa, om jag såg det varma blodet forsa genom mina vita fingrar. fram och tillbaka. lillfingret är svårast.

och så torsdagen: sjöng spegelblank, som en mörk avgrund utan botten. den är ett fladdrande tyg som skiftar i blått och svart och med strimmor av moln i grått vitt.

hela det gröna, osannolikt ljusagröna fältet med solen

jag är fångad i

en fälla

jag är sol

ljus värme dur

ändå är jag det

försvar

tredje advent och jag äter glass och hallon och kokos och blåbär
knäcker mina kalla fingrar
söker julklappar på adlibris
bläddrar förstrött i december-elle
den tjugoandra november var det kul:

chocolat noir biologique et équitable

andra advent är blek och skimrar inte

två vita ljus är tända och jag lyssnar på 

what dreams may come both dark and deep

of flying wings and soaring leap

as I surrender unto sleep

jag vill leva i ett icke-universum där ingenting är

utom

det som inte är

13.52

ändå skönt att vara så pass lagom sjuk att kunna stanna hemma
jag vill inte tvätta håret, vill inte städa undan alla presenter och kläder
har fått rödvinsglas

det här är befängt

måndag tisdag onsdag torsdag födelsedag lördag söndag

den här tiden på året är ingen intresserad av vädret
jag insåg det och kvinnan på väderleksrapporten insåg också det idag
när hon med lam blick och uttråkad röst sa: "ja och sen längre fram i veckan drar högtrycket in över landet och vi kan vänta oss temperaturer som är lite över det normala"

vem fan bryr sig, tänkte hon, jag såg det
jag såg det!

de kommer att upptäcka vackra färgskalor av duvblått, ultramarin och rosa

designar min jävla studentmössa

jag är lysten på konst, musik och konst och kärlek, inte på nåt annat
jag är fruktansvärt ointresserad av allt som inte har med ovanstående att göra

det är en fas

solnedgången blir aldrig omodern

det är olidligt!

lördagsdimman! den är på ett behagligt avstånd idag
har en skön vit tröja och softar i mitt förmiddagsljusa rum
målar grattispådinartonårsdagkort
ack ja, lördagar hava en viss atmosfär! det är lördagar jag är mest fascinerad av

lördagsdimman: den brukar få övertaget, men idag är det jag som
drar den i skinnet, kittlar den i nacken, biter i dess läppar
den smakar pastellfiskar, subdominantackord, socker och mint

lite som dina

sjön

imorse

bänken är fuktig och kall. när jag trycker ner foten i gräset sipprar brunt sjövatten fram och omringar min sko. 

såhär är kärlek också: tyst och glödande och mörkblå, som en blek höstsjö, som en trött mussla.

jag vill springa rakt ner i sjön, göra oväsen, kasta sten, stänka vatten

men

jag kanske förstör något, det blir fel, jag går för långt, fiskarna avskyr mig, musslan öppnas inte trots mina rop

så

sjön ligger kvar, krusig och tyst och mörkblå nästan grå och glödande. blek och intetsägande.

vad jag faktiskt vill egentligen

jag vill:
att min klätterväxt ska växa ända till taket
skriva bättre
göra en till espresso
inte ha torra läppar
åka bort
inte åka bort

en bultande varm sol är

var har jag kommit?
ska man, som människa, betrakta skeenden och människor fritt och blanda det illusoriska med det faktiska? eller är dessa tankerus en sak att behålla

i sig själv?

i sitt konstnärliga uttryck?

om dina ögon är ett stycke ljusblått silkestyg
då undrar jag:
var har jag kommit?

blå blir blöt

nej

för sanningen är den, hela mitt liv

är ett försök för

mig själv

tror en att jag är utan hämningar

har jag lyckats

men egentligen: bara splittrade toner

överstigna intervall

aldrig passar de

harry martinsson säger:

"Drivved älskar jag
som kommer långt ifrån.
Nordatlantiskt trä, som slipats, dränkts
och formats
av havets svarvar
i svall på öde kuster
isorgelkusterna vid Labrador.

Gemenskap söker jag av svaghet, av
vilsenhet
och skräck för dova makter.

Men vore jag skapad med styrka nog att överleva
som säl på ensamhetens hav

då ville jag slutligt ensam dö
som bara drivved driver
och sorlas in och slipas in i havet
isorgelkusterna vid Labrador."