vom Gebirge Well auf Well kommen Regengüsse, und ich gäbe dir so gern hunderttausend Küsse.

loftet med birkenstock

idag låg jag på mage i min obäddade säng och läste om pappan och havet och på mitt högra ben klätt i ljust jeans parade sig två flugor med ett självbelåtet surr

detta äcklade mig så pass att jag snart hade dödat två blivande föräldrar, i affekt

fyra röda öron

det ödsligaste livet på denna jord tillhör en mellanstor vaxgulrosa manet vid piren i Lickershamn

där seglar den ensam omkring, och dess tafatta små slemmiga muskler arbetar lojt, som i vågor, ständigt pulserande, som jämna andetag

den genomskinliga kroppen med fyra röda öron kan inte ha något annat medvetande än att susa runt i det gröna oljiga hamnvattnet

ett susande ensamhetsliv

imorgon åker jag hem med färja

ernst

jag längtar till gotland när man vaknar bland blåvita tunna lakan och går mellan husen i blött gräs, brer gotlandslimpor och sitter på stentrappen och läser dn

eller när man kör genom slingrig skog i ire och parkerar på ett knasigt sätt, går barfota eller i slippriga skor på barret, sen gräset, sen sanden och ligger på den röda kaffefläckiga filten och pillar bland småstenen och kastar sig över vågorna

när man handlar på tempo

eller när kvällen blir kall och man måste ha tröja men ändå blir svettig och alla barn rusar ut och in genom dörren, det smäller, tvn står på och lyser

att vara smutsig och att hjälpa till med maten, att springa mellan och duka: det fattas två gafflar!

vad finns mer att säga än att

jag går fort runt pölarna så gott det går och håller ett fast tag om paraplyt och när jag öppnar dörren till konditoriet är det lite som om jag vore någon i en film, som vant släntrar in, den här gången med blöta slafsande gympaskor, hälsar på expediten bakom disken och ber hetsigt om en kaffe att ta med tack

på tillbakavägen ett möte med en äldre kvinna under mörkblått paraply, vi möts i ett förstående hälsningsleende, ett som aldrig hänt om solen gassat och vi båda nonchalant promenerat förbi varandra, den ena kisandes med ögonen, den andra tomt stirrandes över gatan

regnet och ovädret förenar människorna på något sätt, på ett sätt som solen aldrig lyckas med

på samma sätt som man kramas hårdare och håller mer förtroligt i varandra på en begravning än på ett bröllop

vi ser inte varandra i ögonen utan tittar snett, låtsas upptäcka något intressant bakom den andres axel, och tystnaden är oerhört tryckande och du säger plötsligt att usch vilket väder va, och det är ju sant men själva repliken är riktigt falsk, jag menar vädret? vädret? vädret? vad finns mer någonsin att säga om vädret? är det inte onödigt att kommentera någonting man absolut under inga omständigheter kan göra någonting åt?

det var dina tårar som föll

mina sitter stelnade i mina ögon / du som ett krackelerat ägg / väller ut på asfalten / alla springer därifrån / jag säger: jaha / men står kvar / som att jag trodde att något någonsin skulle hända

jag kan inte låta bli

jag låter aldrig bli
tillvaron är dränkt i en tioprocentig blandning av hetta, blåsiga mornar, svett, kvalmiga kvällar, längtan och sömnlöshet
plötsligt känner jag mig inte bekväm någonstans inte ens i mitt eget rum för överallt finns en underton av felaktighet
men
jag har rakat benen igen, det kanske är så, det kanske är det
och så fort den här veckans sju omöjliga obligatoriska dagar är över släpper allt
allt släpper, faller, kläderna spricker och jag blir sommarfri och superbrun och fräsch på en sekund
och behöver inte göra någonting

tvetydigt

det har gått tre veckor och jag ber om ursäkt till den som har lust att giva mig en sådan
livet tycks stå stilla även om det ilsket mullrar vidare som en traktor med dubbelmontage
till höger om mig står en vas med två bleka rosa nejlikor, till vänster ligger en anteckningsbok uppslagen

ljuset är tyst och grönskan i skogen obarmhärtigt grön
gräset är för högt

mycket äcklar mig, till exempel åsynen av en hög olästa böcker tillsammans med en dov huvudvärk nära nacken

för ett år sen imorgon såg jag ut så här, känns bra. att det inte är nu. kommer dock inte ha den där outfiten imorgon för att på något sätt fira.

maj

sitter denna torsdagskväll (som känns som en lördagskväll) och skriver om historiska perspektiv
hade en fin valborgsmässoafton med mina älsklingsmänniskor och idag en fin men kall första maj i Linköping
det är minst sagt absurt att det är sommarlov om en månad, jag vill inte bli störst och sen bara hamna i någon annan stad och jag vill inte att man ska förvänta sig saker av mig
fast samtidigt är det allt detta jag vill mest av allt
men först historieuppsats

spårvagn

bredvid mig sitter de som sågs lite för tidigt, tog en drink för mycket för tidigt och följer med varandra hem lite för tidigt

framför mig sitter han som jag gick bakom redan för en kvart sen men som kom senare än jag, han som inte vet hur man ska snedda över gatorna och gå fort över skolgårdarna istället för runt

bakom mig sitter oändligheten

inuti mig sitter evigheten

ovanför mig svävar drömmarna

under mig står ensamheten

den klassiska hudsalvan? frågeställningen?

vad vill jag vad vill du

livlös

idag har jag ont i huvudet och har läst en del och skrivit också

kärleksdikter och kaffe och vitsipporna böjer sig under blåsten

c-dur av tranströmer

varför ska man låtsas att man inte tycker om något när man gör det?

söndagen

promenerade utan jacka i en böljande skog, upp och ner över soliga berg, över små snickrade broar, och fikade gott bland blåsippor

a great tasting drinking yoghurt with only natural flavours

skulle vilja utropa TGIF!!! men nej sån är inte jag.
här är jag iallafall, när klockan plötsligt är tjugo i åtta, och målar naglarna i någon slags beige färg
jag har har lite för mycket kläder i en hög på golvet efter farligt sena vardagskvällar som stupade mig rakt ner i sängen
snart ska jag skära morötter och dippa dem till let's dance, läsa Margaret Atwood och drömma om musik som skiftar i guld

att göra det här

det bästa som gör livet värt att leva är när man plötsligt ser det vackra i det enklaste
eller när man slås av mäktiga ackord eller glittrande ljus eller blänket i ögon
eller när någonting uppfyller en så till den grad att det bär upp en hela dagen och man går på någon slags konstgjord is
torsdagar håller hela kroppen innesluten i en sömnig dimma, men när jag sitter framför de tunna, glimmande skorna och rysk passion klår hela mig, erkänner jag för mig själv att det inte finns några gränser
och det är skönt att få den insikten ibland, även om den tycks smälta bort över en natt

den obetydliga dagen tjugotredje februari

idag har jag inget kul att komma med över huvud taget
inga märkliga livsåskådningar eller absurda företeelser att skriva lite torrt om
hänvisar till min ascoola tumblr allt är upplyst för
jag vill bara ligga på en strand och SMÄLTA
och strunta i det mesta inklusive den här tradiga bloggen!!!!!!

alltarupplyst på tumblr

imorse när jag vaknade slog jag upp ögonen och viskade "dagarna bara går och går"

det finns inget att göra åt det.

den här vecka 7-deppen är endast tillfällig

fragment

det här är ett utkast från den nionde juni ur den store Gatsby:

"Spåret svängde och tåget körde nu bort från solen, som på sin väg ner tycktes lägga en välsignelse över den försvinnande staden där hon en gång hade andats. Han sträckte förtvivlat ut sin hand som för att fånga ett litet stycke luft, spara ett fragment av den plats som tack vare henne hade varit underbar i hans ögon. Men nu försvann den alltför snabbt framför hans tårade ögon, och han visste att han redan hade förlorat just det stycket, den friskaste och bästa luften, för all framtid."

vad lider du av?

livet är så ångestfyllt ena sekunden och helt perfekt den andra
man går mellan olika världar, mellan människor som aldrig varit i närheten av varandra
det är ångestfyllt
lider du av ångest?
jag går in genom en dörr och ser mig själv i spegeln och känner mig trött och sen går jag ut genom samma dörr och hälsar på dig och dig och dig som att vadfan livet är inte så uselt
och alla håller uppe samma fasad
och alla vill bara ta sig ur nätet
för vi är valar som är insnärjda i sushisjögräs och här nerifrån kan man se ytan men bara lite för allt skräp som flyter där skymmer solen

->

fast kärleksdikter längtar man alltid efter

ångrar att jag skrev nåt så löjligt